När ett barn dör

Helt plötsligt springer man på berättelser som inte borde få finnas.

Berättelser som gör så ont att de hotar att kapa kroppen mitt itu.

Jag läser på Marias blogg om hennes son Fredrik som slutade sitt liv vid 22-års ålder.

photo cred. M. Gommel

Jag beundrar henne för att hon överlever.

För att hon försöker leva.

Så här skriver Maria om att fira sin födelsedag:

"Ja så var det då dags för mig att fylla år, och 50 år dessutom.
Att fira det med glam och fest kändes alldeles fel, det ville jag verkligen inte.
(...)
Födelsedagen kom och jag vaknade med en sån himla ångest, varför var jag här? jag ville hem, jag ville bort, jag ville ingenting. Åh.....varför blir det så här? Det knyter sig och klumpen i bröstet växer.
Skärp dig Maria, nu är vi här...... skärp dig nu och försök bete dig som man ska, vi är i Rom, du fyller år och det är solsken!"


Jag beundrar henne ännu mer för att hon verkligen försöker leva.


Den 18 februari skrev Maria ett gripande inlägg om Fredriks begravning.

Det krävs mod att skriva om något sådant.

Mod och styrka!


Om ni ska läsa en berättelse idag, låt det bli Marias.

Jag är oändligt tacksam för att det inte är min berättelse.